måndag 16 februari 2015

lördag 14 februari 2015

DAGENS BILD 9


Här kommer ytterligare ett gäng bilder med varierande motiv.



Angkor Thom
 
Tuctuc-parkering
 
Några pojkmunkar får sitt dagliga ris. När flickan såg dem komma sprang hon hem för att få ge dem.
 
 
Vackra Halong Bay

En man lär en baby att vinka till turisterna.




fredag 13 februari 2015

DAGENS BILD 8

I dag blir det fyra bilder eftersom jag har varit borta i några dagar och inte lagt ut några.




En dålig men unik bild. På hur många platser på jorden finns det en pagod bakom en vingård?

 
Några tempel i fantastiska Bagan, Myanmar.

 
En av världens största liggande buddastatyer.

 
En storebror som tar hand om sin lillasyster.
(Vem tar hand om storebror?)

torsdag 5 februari 2015

 
Dagens bild 7


En pappa och hans lilla dotter hänkar med tuctucen som vi åker i.
Inte riktigt samma säkerhetstänk som vi är vana vid...






onsdag 4 februari 2015

tisdag 3 februari 2015

måndag 2 februari 2015

Dagens bild 4

Jag har fotat många solnedgångar. Och soluppgångar också. Vackrare himmel än mitt på dagen under "mørkertida" i Nordnorge har jag aldrig sett någon annanstans, men det vette katten om inte dessa bilder från den Kambodianska kusten vid Siambukten (i Kinesiska sjön i Stilla Havet) är de bästa jag har tagit av en brinnande himmel - eller i alla fall av en drunknande sol. (De är tagna med kameran inställd på "auto" och helt oredigerade.)

  






söndag 1 februari 2015

lördag 31 januari 2015

Dagens bild 2

Barnen i en munklosterförskola i Myanmar tittar på ett processionståg som går förbi.



fredag 30 januari 2015

 
DAGENS BILD

Tänkte att jag ska lägga in fler bilder från resan. Jag tog cirka 4000 och några av dem är bra eller intressanta. För att det inte ska bli för övermäktigt (och inte bli gjort) så lägger jag in en bild varje dag. Jag kommer att publicera dem både här i bloggen och på facebook.

Den första bilden är på mig och ägaren till en restaurang där vi åt i närheten av Halong Bay i Vietnam. Han tillhör ett kortvuxet folkslag som kommer från bergstrakterna i norra delarna av landet.


torsdag 22 januari 2015

Ngapali beach

Jag är hemma i Umeå sedan i tisdags. Det är skönt att vara hemma och jag har sluppit den vanliga postvagabonddepressionen som jag annars brukar få när jag kommer hem från resor, korta som långa. I stället har jag drabbats av något jag aldrig haft förut; äkta jetlag. Inte för att jag vet om det finns någon oäkta, men att man är trött efter en lång flygresa över natten är ju inte konstigt. Det har jag varit förr, men det brukar inte krävas mer än en god natts sömn så är det bra med det. Dock inte denna gång. Båda nätterna hittills har jag vaknat mitt i natten, klockan 1 respektive 2 och  kroppen har ansett att det är morgon, trots att jag inte alls varit utsövd. På dagarna har jag varit som en zombie, men huvudet tyngt som bly, gungande som på kvicksilver. Jag har inte gjort många knop. Efter tre-fyra-tiden på eftermiddagen anser kroppen att det är läggdags, och det är inte lätt att hålla mig vaken så pass länge att den inre klockan ställs om. Första kvällen somnade jag i princip stående klockan 8. Märkligt.

Men nog ordat om det. Här kommer berättelsen om våra sista dagar i Myanmar:


 
 

NU ÄR DET INTE SYND OM OSS
eller
JAG HAR BADAT I BENGALISKA VIKEN


Det är lördag kväll. Jag sitter på terrassen till en bungalow. Femti meter härifrån slår vågorna mot sandstranden. Vi kom hit i går förmiddag och sedan dess har vi bara NJUTIT av sand och salta stänk. Solen har inte behagat tränga undan molnen riktigt som vi hade förväntat oss; igår kväll regnade det till och med, men det är behagligt varmt ändå (eller just därför) och vattnet är ljuvligt.

Vi är i Ngapali beach som ligger i södra Myanmar, vid Bengaliska viken. Den räknas av många som landets finaste strand. Här är det ungefär som de kända thailändska stränderna förmodligen var för 30-40 år sedan. Några få lågmälta hotell mellan palmerna längs stranden, få turister, inget skrän, ytterst lite försäljning och rent och fint. Ibland går några kvinnor förbi och säljer färska frukter som de bär på ett stort fat på huvudet. Vi har det underbart!







Vi badar, tar det lugnt, promenerar och morgonjoggar längs stranden, badar, går till nästa strand, vadar i en å som rinner ut i havet här intill, badar, ser hur lokalbefolkningen fångar krabbor, bläckfisk och snäckor, äter den godaste skaldjursmat man kan tänka sig, badar, hoppar i vågorna, ser tidvattnet komma och gå, badar igen och tar en drink till solnedgången. Det är ett ljuvligt sätt att avsluta sju veckors resande och upplevelser på. Allt vi har varit med om får sjunka in samtidigt som man börjar tänka på vad som ska ske när man kommit hem.
 

 
 
 
 
 


 
 



 


 
 




Sista kvällen
Det har blivit måndag nu när jag fortsätter att skriva. Söndag förmiddag var vår sista dag i Ngapali. På morgonen fick vi ett meddelande att avgångstiden för planet till Yangon var framflyttat ett par timmar. Det gjorde absolut ingenting. Då hann vi bada en extra gång, jäsa i solen, ta det lugnt och äta lunch.

Kvar hade vi sedan en kväll och natt i Yangon. Vi bestämde oss att slå på stort och äta något riktigt gott på en extra bra restaurang. I samma kvarter som vårt hotell finns en restaurang på tjugonde våningen i ett av de högre husen i staden. Dit gick vi och åt en jättegod oxfilé och drack gott vin. Oxfilén kostade 17000 kyat. Det låter kanske mycket men är inte mer än cirka 135 kronor. Fast i Myanmar är det ändå mycket, närmare bestämt mellan tre och sex gånger mer än alla andra rätter vi har ätit här.

Det var förstås utsikt från ”Skybistron” också. På håll såg vi den upplysta Shwedagonpagoden. Mäktigt. (Och en dålig bild är ju bättre än ingen bild, eller hur...)





Strax före klockan tio i morse åkte vi från hotellet och flög till Bangkok och sedan hemåt. På tisdag morgon är vi i Sverige. Jag får nog inte möjlighet att lägga ut detta innan dess…




KANSKE TILLBAKA
Myanmar är ett väldigt speciellt land. Jag tyckte mycket om att vara där och jag fick väldigt starka intryck av landet.

För några månader sedan visste jag nästan inte något om Myanmar. Jag visste i princip bara att det finns och att det styrs av en militärregim som har varit diktatorisk. När jag hade bestämt mig för att åka dit började jag läsa på en del. Först och främst läste jag förstås om de platser som vi hade bestämt oss för att besöka, men jag lärde mig också en hel del allmänt om landet. Bland annat att många diktatoriska restriktioner (och dumheter) har lättats eller helt tagits bort. Jag läste också att Myanmar på olika sätt är ett speciellt land, utan motsvarighet i världen.

Nu vet jag att det sista är sant. Och ja, det första också. Men det är det speciella jag har fastnat för. Jag kan inte riktigt uttrycka vad det är, men en sak är säker; jag är ju ingen ”återvändare”, det vill säga, jag reser sällan tillbaka till samma plats som jag redan har besökt. Det finns absolut undantag, men dessa brukar vanligen inte vara länder som ligger långt borta (även om jag har varit i Kenya två gånger).

Jag vet inte om jag någonsin kommer att åka tillbaka till Myanmar, men just nu skulle jag verkligen vilja göra det. De andra fyra länderna som vi har rest i var också intressanta och trevliga, men inget av dem är som Myanmar.  Människorna, kulturen, atmosfären, sevärdheterna, vänligheten, traditionerna, livsstilen… det känns som om jag inte är klar med Myanmar. Landet ger mig en känsla av harmoni som jag vill ha mer av.


 
 
 
 

 

måndag 19 januari 2015

Jag är på hemväg. Sitter på flygplatsen i Doha. Det är mitt i natten och fullt med folk som ska med olika flyg till jordens alla (så kallade) hörn. Texten i detta inlägg handlar om Bagan som vi var i för några dagar sedan. En synnerligen intressant plats.
 



 


BAGAN – EN AV JORDENS MEST FASCINERANDE PLATSER                                 

Innan jag började planera att åka på denna resa visste jag inte vad Bagan var. Nu vet jag - och jag är full av fascination!

Bagan är ett område som ligger vid Ayeyarwaddyfloden i Myanmar. Det var här buddhismen växte fram. Här fanns sedan tidigare något hinduiskt tempel och många olika stammar som oftast krigade mot varandra. Den mäktigaste stamhövdingen lyckades besegra de andra och utropade sig till kung av Bagan.  För att ena och hålla samman sitt rike blev han buddhist och beslutade att hela landet skulle vara det. Det gick ju till så på den tiden. Buddhismen var ung och det fanns ännu inget centrum för den. Kungen lät bygga ett tempel och sedan flera och sedan många och kallade området ”Kungariket Bagan, pagodernas land”. Bagan blev den första buddhistiska vallfärdsorten. Det kan vara intressant att veta att det redan då fanns kritiker som hävdade att sådana här tempel inte har något med buddhismen att göra. Detta brydde sig dock inte kungen eller hans efterföljare om. I stället fortsatte de att bygga tempel och pagoder och uppmanade varje familj att ha en egen pagod. När Bagan var som störst fanns här 20000 pagoder och tempel. Idag finns cirka 3000 och många ruiner kvar. Några av dem har aldrig förstörts, andra har man börjat renovera. Området längs floden där de flesta finns är ungefär en mil långt och kanske en kilometer brett. En del tempel är så vackra så det är osannolikt. Andra är inte lika vackra eller till och med fula, men inte desto mindre är de fantastiska byggnadshantverk.
 
 
 
 
 


Helheten är det som förbluffar och fascinerar mest. Det är också så härligt att se att det finns ett vardagsliv bland alla dessa fantastiska och urgamla byggnadsverk. Människor bor och arbetar bland dem, barnen växer upp med dem inpå knutarna. Bäst av allt är att de har förstått värdet av dem. Jag pratade med en man vid ett av templen idag. Han berättade att han bor i byn intill och att de är sju stycken som tar hand om just det templet. De turas om att vara där från soluppgång till solnedgång. De berättar för besökare om templet och visar dess hemligheter. De skyddar templet från stöld av stenar och figurer, något som har varit ett stort problem genom tiderna. Och de hoppas förstås på att få sälja något av sina konstverk och hantverk eller kanske få lite dricks för som vänlighet och hjälpsamhet.

Det finns några olika sätt att ta sig runt bland templen när man ska besöka dem. Taxi och tuctuc är inte så praktiskt eftersom det är smala och sandiga vägar fram till flera av dem. Häst och vagn är däremot vanligt. Kusken kör runt till de tempel man vill besöka (eller till de vanligaste om man ber om det). Han berättar lite om templen och väntar utanför medan man besöker dem. Ulla och Ola valde att åka med en sådan igår, och de var jättenöjda. Kerstin och jag hyrde cyklar och åkte runt på egen hand. Det var lätt att hitta och vi frågade oss fram när vi var osäkra. Vi var också jättenöjda. Idag hyrde vi alla fyra var sin elmoped, något som också är väldigt vanligt här. Tyst och miljövänligt tar man sig lätt fram och hinner långt på en dag.

Man måste uppleva detta för att fatta hur häftigt det är. Varken ord eller bilder kan ge det rättvisa. Dessutom är alla människor så vänliga och hjälpsamma. De är intresserade av var vi kommer ifrån och glada över att vi är här. Självklart vill de tjäna en hacka på oss, men deras vänlighet är djupare än så. Kanske beror det på att turismen ännu inte dominerar. Åh, vad jag önskar att den inte heller skulle komma att göra det. Men förändringen sker snabbt. Buddhismen blir allt mer västerländsk, även här i dess vagga.

I förmiddags var det förresten en procession som passerade utanför hotellet. Någon sa att det var del i en välkomstceremoni för blivande unga munkar. I samband med den ska de raka av sig håret. Förmodligen stämmer det, eftersom den som berättade det kommer härifrån, men inte desto mindre var det mest tjejer i processionen. De var klädda i fantastiskt vackra och färgglada kläder och bar blommor och andra gåvor som antagligen skulle offras till Buddha (fast pengarna går nog till munkarna). Det var också sångare och musiker med i processionen och barn i fantastiska dräkter som satt på hästar som leddes av vuxna män. Det var ett märkligt skådespel för oss svenskar.
 
 
 
 



I kväll har jag varit på en föreställning som heter Dandaree. Den framfördes på baksidan av ett ganska nytt museum och kulturhus. Att det är nytt betyder inte att det ser ut ”som vanligt” utan det är ett fantastiskt hus i typisk burmesisk stil, det vill säga med en massa guldfärgade utsmyckningar och tak i flera ”våningar”. Ovanför scenen fanns det plats för rörliga bilder. Föreställningen var en berättelse om Bagans tidiga historia. Den framfördes huvudsakligen som traditionella danser och akrobatik, men också med berättande, skådespeleri, musik, ljus, bild och humor. Alla hade vackra, färggranna dräkter och jag vet att jag använder ordet fantastiskt väldigt mycket, men det var verkligen det. Helt fantastiskt!

Mount Popa
Nu när jag fortsätter att skriva har det blivit torsdag och vi har varit till Mt. Popa. Det är en 1500 möh gammal vulkan som ligger några mil härifrån. Vid berget finns en märklig klippa. Den är hög och oval med rakt stupande bergväggar. Längs bergväggen har man byggt en trappa med 777 steg. På toppen har det förr varit ett munkkloster, nu är det ”bara” några pagoder och buddhaaltare där uppe. Utsikten är dock oförändrat vidsträckt och vacker.

Vi åkte dit och gick alla trappstegen upp. Jag får väl erkänna att det inte alls var så jobbigt som jag hade föreställt mig. På en resebyrå hade de sagt att det tar 30-40 minuter att gå upp. Jag tänkte mig en smal trapp med små men höga steg uthuggna i berget, nedslitna och halkiga, kanske helt utan räcke eller bara ett rep, med berget stupande rakt ner. Så var det inte. Det var nya fina trappsteg med ”västerländsk” höjd och bredd och flera avsatser på vägen upp.

Efter drygt 180 trappsteg var man tvungen att ta av sig skorna, som i andra tempel och pagoder (och en del andra hus) men det var inga svårigheter att gå upp ändå. Det tog bara 13 minuter för mig och då hade jag inte gått särskilt snabbt utan i behagligt tempo. Att det var häftigt att vara däruppe behöver jag väl inte påpeka.





Palmodlingar
På vägen dit och tillbaka åkte vi igenom ett vackert landskap, bland annat med stora palmodlingar. Vi stannade vid en palmfarm där vi fick se hur de tar till vara det palmen har att ge. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad just denna palmart den heter på engelska, men jag ska försöka ta reda på det när jag kommer hem. Det är i alla fall en hög palm med bladverket högst upp som kokospalm. Nöten är också lik en kokosnöt, men mindre, typ en knapp decimeter bred. Den har ytterligare en frukt som är långsmal, fast det kanske egentligen är en blomma, men palmbönderna kallade den frukt. De kallar de båda frukterna hona och hane. Båda innehåller en söt saft som rinner ut när man delar den. Av saften tillverkar de socker och brännvin. Av sockret gör de bland annat godis genom att blanda det med olika frukter som kokos, citrusfrukter och plommon. Palmbladen använder de till en mängd olika saker. De flätar den till olika bruksföremål och prydnadssaker ungefär som man flätar näver. Jag köpte tre fina flätade palmbladsfåglar.

Av nöten gör de även olja. För att pressa ut oljan lägger de nötbitar i en rund behållare. I den har de en lång stör. Den snurrar runt och pressar ut oljan, genom att en tjur går runt runt och driver stören. Jag ska visa med en bild när det funkar att lägga ut bilder. Det var intressant att se. Även i Sverige användes den metoden förr till vissa saker.  



Lite regn
När vi kom tillbaka började det faktiskt regna. Statistiskt regnar det två dagar i januari. Vi satte oss på ett kafé och hade det ganska mysigt. I morgon går färden vidare till kusten vid Bengaliska viken. Vi ska avsluta resan med ett par dagar med sol och bad!

söndag 18 januari 2015

Efter en och en halv vecka med i princip ingen fungerande uppkoppling (trots att det funnits wifi överallt) är vi nu tillbaka i Yangon. Det är sista kvällen i detta fantastiska och förunderliga land. Vi har lyxat oss med en riktigt god och i detta land väldigt dyr middag på "Skybistro" på 20:de våningen med utsikt mot den upplysta Shewdagonpagoden.

I morgon åker vi hemåt efter helt underbara dagar. Här kommer det första inlägget som handlar om våra dagar i Nyaung Shwe, en liten stad vid Inlesjön.

Bilder försöker jag inte ens ladda upp... det får bli när jag kommer hem.



Inlesjön

Inlesjön är en ganska stor sjö som ligger på en platå 900 meter över havet. Runt platån reser sig bergen. Det är mycket vackert, men inte bara det. Här bor 75 000 människor som har anpassat sin livsstil helt och hållet till sjön. De bor i flera olika byar på sjön. Deras hus är byggda på pålar i vattnet. Några hus flyter. Husen står i raka rader så att vattnet liksom bildar gator mellan dem. De har också odlingar av frukter och grönsaker som flyter på vattnet. De fiskar från små låga kanotliknande träbåtar, där fiskaren står på ett ben längst bak i båten och ror med det andra. Han liksom vrider fast åran med fotleden och ror med hela benet. På så sätt har han händerna fria att sköta fiskeutrustningen som antingen är nät eller stora korgar. Detta sätt att fiska är helt unikt för människorna som bor på Inlesjön.

De har också tillverkning av olika saker i speciella hus som också står på pålar i vattnet. Tygtillverkning till exempel, de spinner tråd av lotus, silke och bomull och väver fantastiskt vackra tyger. De gör också cigarrer och cigaretter, som rullas för hand. Här finns även silversmeder och järnsmeder, båtbyggare, finsnickare, paraplytillverkning och mycket mer. Varje dag är marknaden öppen. Byarna turas om att sälja där.

I förrgår åkte vi runt på sjön hela dagen i en liten avlång träbåt. Vi åkte genom byar och tomatfält, fyndade på marknaden, beundrade fantastiska hantverk, tog några bloss på en alldeles färsk cheerotcigarett, besökte pagoder och kloster, åt lunch på en restaurang – allt ute på sjön. Unikt, som sagt. Denna livsstil finns bara här. Det var en mycket speciell dag. Definitivt en höjdpunkt på resan.

Igår när det var söndag, tog vi det lite lugnt på morgonen och åkte sedan tuctuc ut ur staden och genom landskapet upp mot bergen. Där ligger en vingård som startades för 14 år sedan av en person som kommer härifrån. Druvplantorna hade han hämtat från Europa och etikettmaskinen kom från Italien, men alla som jobbar där kommer från bygden och deras olika viner säljer bra, även om det (enligt dem själva) i första hand är turister som uppskattar dem.

Vi provade några viner och var med på en guidad visning av produktionen. Sedan åt vi lunch där och drack lite mer vin. Det var gott, och inte minst var det ljuvligt att sitta där i den behagliga värmen och njuta av lugnet och utsikten.

När vi kom tillbaka till stan tog jag en promenad och gick runt och tittade på vad som fanns att se. Bland annat såg jag tillverkning av de mycket vackra flätade bambuväggarna som många hus här är byggda av. Jag träffade också på några rosaklädda pojkmunkar som gick runt bland husen för att få sig kvällens mål ris. Vid kanalen som rinner ut i den större kanalen som leder ut till sjön, pågick ett hektiskt arbete med att lasta familjernas båtar med folk och varor som skulle hem till sjön efter en dag i stan. Jag såg också flera delvis raserade och övervuxna pagoder från den hinduiska tiden. På en sådan ”kulle” såg jag barn leka. Flera tempel finns det förstås också. Templen här i Burma skiljer sig från de vi har sett tidigare genom att de har en massa ”bling” runt toppspiran och så är det ofta blinkande lampor i olika färger i en cirkel runt buddhastatyernas huvud. Det är inte snyggt. I alla fall så var det en intressant promenad.

Det finns inte många ”vanliga” affärer här, den mesta försäljningen sker på marknaden. När jag gick igenom den igår höll de på och spände upp presenningar mellan stånden som skydd mot eftermiddagssolen. Det finns också stora, eller rättare sagt långa, marknadshus där man kan hyra en liten lokal med egen dörr och driva sin verksamhet i.

I solen är det varmt och skönt men annars är det ganska kallt här. Vi är ungefär i höjd med Bombay och Mexico City, men eftersom platån är på 900 meter över havet blir det ganska svalt på kvällarna. Det är också förklaringen till att det går att odla druvor till vin här, trots att det ligger inom den tropiska zonen.

Nu är det måndag och jag sitter på flygplatsen i Heho. Den ligger på nästan 1200 meter över havet. I morse tog vi en promenad på stan och sög in morgonatmosfären bland alla ortsbor som uträttade sina ärenden, körde runt för att hitta kunder till sina fordon och utflykter, var på väg till jobbet eller bara var ute.

Sedan åkte vi iväg i taxi till den andra vingården som ligger här utanför. Vi hade kommit överens med en kvinna om att bli skjutsade dit och sedan direkt till flygplatsen. Hon var hyfsat bra på engelska, men deras uttal är inte alltid lätt, och jag trodde mig ha hört att hon hade en Hiace, alltså en Toyotabuss. Döm om vår förvåning när hon och hennes man kom körande i en Suzukipickup! Vi tvekade några sekunder, men den hade i alla fall tak och bänkar längs långsidorna, så vi hoppade upp. Det blev en riktigt trevlig tur upp i bergen, genom ett vackert landskap och intressanta byar.

Vingården, som heter Aythaya, var den första som startades i Myamar. (Kommentar: Jag kommer att börja skriva det i stället för Burma eftersom jag har förstått att alla människor här kallar sitt land Myamar, och då tycker jag det verkar förmätet av Sveriges regering att vidhålla att det ska kallas Burma, oavsett vad man tycker om landets regim.) Det var en tysk man som startade den 1999. Han planterade vinrankor från Tyskland och Italien, anställde en tysk vinmakare och utbildade vingårdsarbetare från trakten. Idag säljer vingården vin till restauranger och butiker i hela landet samt exporterar lite till Kina. Den andra vingården som vi besökte igår, startades två år senare av en burmesisk man. Dessa vingårdar är de enda i landet.

Vi åkte som sagt till Aythaya och fick se en mycket vacker och rofylld plats. Vi provade fyra av deras viner och drack ytterligare ett till lunchen som vi också åt där. Gott, var det.

Sedan åkte vi direkt till flygplatsen och nu ska vi snart åka vidare till Bagan, buddhismens första vallfartscentrum.  

söndag 11 januari 2015

Yangon

Värdelös uppkoppling fortfarande. Bilder kommer tids nog. Hoppas det ändå framgår att Burma är fantastiskt!! Här kommer en text som jag skrev för två dagar sedan.



YANGON

Det är fredag förmiddag. Jag sitter i restaurangen till hotellet där vi bor i Yangon. Igår flög Kerstin, Ulla, Ola och jag hit från Bangkok. Det gick bra och pass- och visakontrollen funkade snabbt och effektivt. Passkontrollanten var till och med skojfrisk.

Vi tog en taxi till hotellet, som vi betalade överpris för trots att jag hade kollat upp vad det skulle kosta. En tjej från resebyrån som vi hade bokat hotell och inrikesflygbiljetter dök snart upp med våra biljetter och hotellvoucher. Allt funkade jättebra med andra ord.

Hotellet är trevligt och ligger centralt och bra. Vi åt en sen lunch och åkte sedan till Shwedagonpagoden, som är Yagons största sevärdhet. Vid det här laget har vi ju sett ”några” pagoder och tempel och tycker väl inte längre att de flesta är så märkvärdiga. Men Shwedagon är verkligen one of a kind. Den är 100 meter hög, klädd i skimrande guld och omgiven av en ”pagodpark” som det inte finns motsvarighet till någon annanstans. Otroligt fascinerande. Vi var där när det mörknade och den successivt lystes upp. Mycket vackert. Och detta trots att den håller på att renoveras och vi faktisktt inte kunde se den gyllene pagoden, utan bara den gula beklädnaden som den har under renoveringen.

När vi kommit tillbaka gick vi en sväng på stan och kollade på folklivet. De andra gick tillbaka till hotellet efter en stund men jag fortsatte själv för jag tyckte det var så häftigt med alla människor som samsades på trottoarerna. Yangon ger på flera sätt ett annat intryck än de andra stora städerna vi har besökt under resan. En av de första sakerna man förvånas över är att det inte finns några motorcyklar. För några år sedan var det ett sådant motorcykelkaos här att de helt förbjöds. En annan sak är de många överfyllda bussarna. I dörren till dem står en konduktör och ropar var bussen går. När den är full kör den iväg. Ibland tar det en stund, men ofta springer folk mot den för att komma med. Ett annat billigt sätt att åka en bit i staden är med cykel med sidovagn. För övrigt är det högertrafik men alla bilar är högerstyrda. Märkligt? Nej, det tycker de inte.
 
Något annat man slås av är att så många hus är så förfallna. Inget underhåll verkar ha gjorts på hundratals år. Fast det syns också att omfattande renoveringar har börjat ta fart. Mellan de ruttna och smutsiga gamla husen finns nymålade hus i glada färger. Moderniseringen går snabbt, även om den kommer att ta tid.

Träden är också något som utmärker Yangon. Det är många, stora, gröna träd planterade längs gatorna.

Och så sarongerna då. Här går de flesta i sarong, särskilt männen. De flesta har en fotlång sarong i ganska kraftig bomullstyg som de knyter på ett särskilt sätt runt midjan. På de breda fötterna som förmodligen sällan eller aldrig har klämts in i några heltäckande skor, har de (moderna) flipflop.

Från tidig morgon till tidig kväll är det fullt med folk överallt. De stora genomfartsgatorna är i stort sett den enda platsen där det inte är någon gatuförsäljning. När solen går upp körs alla varor och tillbehör fram i vagnar som ser ut som stora lådor med hjul. Det är färska livsmedel av alla slag, kokkärl, gastuber, ved, stolar, bord, böcker, tyger, symaskiner, reparationsgrejer av olika slag, en del krimskrams (men inte särskilt mycket faktiskt) och en massa annat. Bland alla andra grejer står också generatorer och lever om för att ge den ström som behövs. Folk handlar det de behöver till dagens matlagning eller sätter sig ned på någon av de små plaststolarna och låter sig serveras innan de går till jobbet. På kvällen mellan sex och en stund före nio är det proppfullt med folk och stor ruljangs på försäljningen.  Sedan plockas allt snabbt bort och körs iväg. Gatorna sopas och spolas och sedan blir det mörkt och tyst. Då kommer nattens renhållningsarbetare fram (råttor och kackerlackor) och fixar resten.

Bland alla dessa människor känns Yangon som en väldigt trygg stad. Om man möter folk med blicken får man ett varmt leende tillbaka. Kriminaliteten är låg och själva går de med både pengar och mobiltelefoner fullt synligt nedstoppade i sarongkanten.

Betel
Och så betel då. Det var något nytt för mig. Ja, jag visste ju att det finns, men har aldrig sett det tidigare. Och det är verkligen ingen positiv bekantskap. Betel är ett uppiggande medel som man tuggar. Det är väldigt vanligt bland männen här i Burma. Det tillverkas genom att man hackar nötter från trädet betelpalm, blandar det med kryddor och släckt kalk och viker in det i ett löv som man stoppar i munnen och tuggar. Oljorna i nöten frigörs i munnen och ger den stimulerande effekten. Men det ger också en annan effekt; tänderna och saliven färgas röd som blod. Det ser fruktansvärt ut. Jag klarar nästan inte att titta på den jag pratar med om det är en person som använder betel.
När man tuggar betel ökar salivutsöndringen, så de som använder det spottar ofta. Rött spott alltså. Överallt på marken ser man gamla mörkröda spottfläckar och en del nya knallröda.

Många kvinnor målar kinderna med en beige färg som görs av barken på trädet thanaka. De gör det för att skydda sig mot solen så att de inte blir bruna. Samtidigt får de ju en ljusare färg i ansiktet av  färgen. De tycker nämligen det är vackert att vara ljus i ansiktet.

Om en stund ska vi ta en taxi till flygplatsen och åka inrikesflyg till Heho som är en liten flygplats längre norrut. Därifrån tar vi oss till Nyaung Shwe, en liten stad vid Inlesjön, där det bor människor som har anpassat sig till livet vid och på sjön på ett unikt sätt som inte finns någon annanstans i världen. Det ska verkligen bli intressant.

onsdag 7 januari 2015

Vang Vieng

Här kommer ytterligare ett sent inlägg utan bilder. Det är kväll här i Bangkok. Åtta av våra reskamrater har åkt iväg till flygplatsen för en stund sedan och klockan fem i morgon bitti åker ytterligare sju. Halv åtta åker vi fyra som ska till Burma.

Idag var Carina och jag till en ormpark som Röda Korset driver, dels för att ta fram serum och dels för att undervisa människor om ormar och deras betydelse i naturen. Vi fick se hur de mjölkade fem ormar på gift. Det var väldigt fascinerande. De är så otroligt duktiga, de som jobbar där. I övrigt har vi promenerat runt i staden och sedan sett den mörkna från 64:de våningen i en av alla skyskrapor.

Texten här nedan skrev jag för några dagar sedan. Den  handlar om vad vi gjorde årets första dagar.


VANG VIENG
Vang Vieng är en liten stad som ligger bland bergen där Laos är som vackrast. Branta klippor reser sig som pelare runt staden där den ligger vid den lilla Nam Song-floden. Vang Vieng har utvecklats till ett utpräglat backpacker-ställe och utbudet av aktiviteter är anpassat efter det. Det finns inte så mycket annat att göra än att uppleva naturen på ett eller annat sätt. Vissa av dem sätten är mer eller mindre naturliga, kan man väl säga. Bland de mindre spektakulära är att åka gummiring nerför floden. Vi var ett gäng som bestämde oss för att göra det. Jag tänkte att det skulle vara ett bra sätt att se bergen resa sig från marken längs vattnet. Det var det också, även om det var i längsta laget. Innan vi gjorde det besökte vi en grotta som vi gick några hundra meter i. Det var en del stalaktiter och det är ju alltid kul att gå i en grotta, men så särskilt märkvärdigt var det inte. Naturen var i alla fall härlig och fin, vi fick en trevlig promenad över risfälten och sedan goda grillspett vid vattnet, innan vi helt utan dödsförakt satte oss i ringarna och sakta började driva tillbaka mot staden. Det var som sagt makalöst vackert att ligga där i ringen och se bergen liksom flyta förbi.

När vi hade kommit tillbaka till hotellet duschade vi snabbt och gick sedan till en bar vid floden för att se solnedgången som förstås var vacker. (Vad annars??) Senare gick Niklas, Carina, Pär och jag för att äta på en restaurang som rekommenderades av Lonley Planet, men den hittade vi inte. Vi satte oss i stället på ”första bästa” och jag fick jättegoda vårrullar. Eftersom jag var lite kass i magen orkade jag dock inte äta mer än hälften, men Niklas åt resten och han sa att det var de godaste vårrullarna han ätit på hela resan - och det vill inte säga lite kan jag säga, för han har ätit många!

Dagen efter var det lördag och det var igår när jag skriver detta. Fast det känns som en evighet. Jag vet inte om det går att förstå om man inte varit med om det, men när man gör så många olika saker och har så många upplevelser på så kort tid som på en sådan här resa, är det som om tiden sväller. Det man gjorde igår kan kännas som en vecka sedan och det som hände för en vecka sedan kan kännas som ett tidigare liv.

I alla fall så åkte vi vidare från Viang Veng till Vientiane i går morse. Det har jag ju redan skrivit om i förra inlägget, så det ordar jag inte mer om nu. Inte mer än att på vägen stannade vi till i en by som ligger vid en väldigt fiskrik sjö, så där har byborna en speciell fiskmarknad som vi stannade vid en liten stund och tittade på. En sak som det fanns massor av var torkad småfisk. De var verkligen jättesmå, bara tre-fyra centimeter långa och låg i högar på flätade fat. Kan inte påstå att jag blev sugen.

Jo, jag skrev ju som sagt om Ventiane i förra inlägget. Idag på förmiddagen använde jag tiden till att komma i kapp med denna blogg innan vi skulle åka vidare. Efter sedvanlig långsam passkontroll på båda sidorna gränsen/floden kunde vi åka in i Thailand och till järnvägsstationen i Nong Khai. Vi åt en tidigt middag och bordade oss sedan på nattåget mot Bangkok. Nu sitter jag vid fönstret i den öppna vagnen och skriver. Månen som är så gott som full (egentligen först om 15 timmar) följer oss utanför rutan. De har börjat bädda och jag lär sova gott i natt. I morgon vaknar jag i Bangkok.

tisdag 6 januari 2015

NYÅRSHELGEN

SENT OMSIDER

Det är den 7 januari och jag sitter i en hotellfoajé i Bangkok. Det är sista dagen här. I kväll åker några av reskamraterna tillbaka till Stockholm, och de som flyger till Köpenhamn åker tidigt i morgon bitti. Sedan är vi fem stycken kvar. Fyra av oss åker till Burma på förmiddagen.

Hotellet där jag är nu, är inte det vi bor på, utan ett som ligger en lite bit därifrån. När vi kom hit i måndags var det nämligen med nattåg, så då gick Ulla och jag hit för att äta frukost eftersom jag hade tagit reda på att de har en stor frukostbuffé, och sådana gillar ju jag. Den visade sig vara helt fantastisk så idag gick jag hit och åt igen, denna gång tillsammans med Jerry. Gott var det!

Eftersom internetuppkopplingen där vi bor är för seg för att ladda upp bilder tog jag med datorn för att kolla om den är bättre här. Det är den dock inte. Suck. Så nu blir det ytterligare ett inlägg utan bilder. Skulle det visa sig att vi får bättre uppkopplingar i Burma så kommer bilderna då.

De här två dagarna i Bangkok har vi strosat runt, tittat på sevärdheter och muséer, shoppat, ätit gott och slappat. Det är inte mycket mer att orda om det, förutom att den liggande Buddhan, som är den största liggande Buddhan i världen, verkligen är STOR! För övrigt är Bangkok ungefär som storstäder är mest. Och så är det varmt. Uppemot 35 grader på eftermiddagarna, pust.

Nu kommer det jag skrev för några dagar sedan, om vad vi gjorde under nyårshelgen.


NYÅRSHELGEN

Idag när jag skriver detta är det söndagen den 4 januari. Det är sista dagen i Laos och jag sitter i foajén till hotellet i huvudstaden Vientiane. Hotellet ligger alldeles vid Mekongfloden som är bred och grund här. På andra sidan ser vi Thailand och dit ska vi åka i eftermiddag. Vi kom hit mitt på dagen i går och åt lite lunch innan vi skulle iväg på en guidad tur till en stor känd stupa i guld och en triumfbågliknande byggnad som heter Victory Gate och hedrar minnet över frigörelsen från franska revolutionen. Jag hade varit lite kass i magen sedan dagen innan och mådde plötsligt inte bra när vi skulle gå iväg, så jag bestämde mig för att stanna på hotellet och vila i stället. Tror det var ett bra beslut.

På kvällen mådde jag bra igen men hade fortfarande ingen matlust, så när det strulade med matbeställningarna till middagen gjorde det mig detsamma. Niklas hade gått iväg till en restaurang en bit bort och skulle sedan gå till en jazzklubb som vi hade läst om, så vid halv nio-tiden gick Carina och jag också iväg dit. Vi hittade honom, men på jazzklubben var det en privat fest. På en bar intill var det ett litet band som spelade. Tjejen som sjöng var engelska och riktigt bra. Det var ett trevligt ställe, annorlunda än alla andra vi har varit på under resan. Mer likt något man skulle ha kunnat välja hemma. Efter ungefär en timme gick vi vidare. På ett torg spelade ett annat band som också var bra, och på hemvägen gick vi in på en rockklubb som var full med framför allt ungdomar. Bandet som spelade var också riktigt bra.  Tyvärr var det inget ös på dansgolvet (läs: det fanns inget dansgolv), annars hade jag gärna stannat där och shejkat loss lite, men i stället gick vi hem efter några låtar.


Dansa av oss fick vi dock göra på nyårsafton. Det var den roligaste nyårsafton jag varit med om på länge. Ska strax berätta om det, men börjar dagen innan.

Vi kom ju, som jag har skrivit tidigare, till Luang Prabang på kvällen den 29 december. Nästa dag gjorde vi en heldagsutflykt tillsammans med Pai, vår laotiske guide. Först åkte vi till det gamla kungliga palatset. Luang Prabang var huvudstad förr och kungarna bodde här. Nu är palatset museum och visar den ståtliga (och i mina ögon överdrivna) prakt som rådde här då. Jag gick därifrån med tanken att nu förstår jag var fantasin i gamla sagor kommer ifrån. Vackert var det förstås.

Mitt emot palatset ligger en kulle. På toppen finns (förstås) en pagod. Vi gick upp för trapporna till den och tittade på utsikten över staden.

Efter det åkte vi till ett tempel som är Luang Prabangs stolthet bland tempel. Det heter Wat Xieng Thong och är som alla andra tempel väldigt vackert och imponerande. Samtidigt är det mer än en av oss i gruppen som känner sig ganska mätt på tempel vid det här laget. Det finns många. Överallt.

Efter lunch åkte vi till ett fint vattenfall i bergen några mil från staden. Vattnet kastade sig ner för klipporna i trappsteg. Mellan varje set med trappsteg var det som en liten lagun som man kunde bada i, och det gjorde vi förstås. Några av oss i alla fall.

Sedan var det full fart tillbaka till staden. Jag hade nämligen sett att det skulle vara en berättarföreställning med traditionell laotisk berättarkonst och laotisk musik. Kerstin, Carina, Niklas och jag åkte dit. Föreställningen var i en liten lokal med fyra stolsrader och en pytteliten scen i ena hörnet. På scenen stod två bambustolar. En ung laotisk berättare delade några gamla lokala berättelser med oss, ackompanjerad av ett mysko instrument av bamburör, lite likt en panflöjt i utseendet, men han blåste i den i ett munstycke mitt på och bildade tonerna med hål som på en vanlig flöjt. Det var jättebra.

Sedan avslutade vi kvällen som vanligt med mat, titta lite på marknaden och en drink.

Nyårsafton 2014
Carina och jag började dagen lugnt med en ganska sen frukost, och sedan gick vi till en bar mitt i stan där vi satt länge och skrev dagbok/blogg, vykort, läste tidningar, tittade på folk och slappade. På torget framför oss pågick förberedelserna inför kvällen.

Så småningom tog vi en promenad i staden. Vi gick längs floderna och över en ranglig bambubro, satte oss på kuddarna på golvet på en mysig bar längs flodkanten och gick sedan tillbaka till hotellet via en gammal järnbro. Sedan tog vi en kaffe innan vi gick in och duschade och bytte om inför kvällens gemensamma nyårsmiddag.

Kerstin, Carina och jag gick lite tidigare och tog en drink innan vi träffade de andra på restaurangen där vi skulle äta. Vi fick en god nyårsmiddag bestående av flera olika laotiska rätter; glasnudelsoppa, currykyckling, papayasallad, stekta rotsaker och fisk i bananpalmblad bland annat. Till efterrätt var det färska frukter.

Sedan gick vi bort till torget där stadens nyårsfirande hade börjat med musikunderhållning från en stor scen. Snart började folk dansa. Musiken var bra och Carina, Niklas och jag hoppade in och var med. Vi välkomnades med öppna armar och stora leenden av lokalbefolkningen som shejkade loss till den laotiskvästerländska musiken. Det var en härlig kompott av olika stilar. Ibland i ring, ibland i rad, ibland i par, ibland en och en. Kul var det. Jättekul. Strax före 12 gick en massa män upp på scenen och så var det en massa snack som vi inte begrep nåt av, men vi applåderade så klart med och plötsligt satte fyrverkerierna i gång och männen slängde konfetti och smågodis ut över publiken och fyrverkerierna fortsatte och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Sedan börjar alla ropa Happy New Year och kramades och stämningen var härlig. Sedan fortsatte dansandet och vi var med tills Niklas ville ta en öl och skicka en nyårshälsning på facebook. En stund senare tog firandet slut och vi tog en tuctuc tillbaka till hotellet. Där på gården satt ungdomarna som jobbar där, tillsammans med några kompisar och hade trevligt. Andreas, vår reseledare satt och pratade med dem, och vi stannade också där en stund innan vi gick upp och la oss. Vilket härligt slut på 2014 och vilken härlig början på 2015!

Trött
När jag somnade klockan tre var det bara tre timmar tills väckarklockan skulle ringa. Vi skulle nämligen åka vidare redan klockan halv åtta och förutom att äta frukost hade jag inte packat väskan. Vi hade en lång dags bussåkande framför oss och det är ingen överdrift att säga att jag var trött. Men vad gör det! Resan över de laotiska bergen var bedövande vacker. Den som har sett bilder av dimhöljda branta trädbevuxna (kinesiska) berg och tänkt att det kan inte vara sant, det måste vara fejk, så kan det inte se ut i verkligheten, kan tänka sig hur vackra dessa berg är. Så ser de nämligen ut. Laos är definitivt det vackraste av de länder vi hittills besökt. Människorna är dessutom oerhört vänliga, tålmodiga och ödmjuka.

Vägen var lång och framför allt långsam, men vi gjorde några stopp, bland annat på två marknader där vi såg rätt så motbjudande saker som torkade fladdemöss och småfåglar, bitar av torkat getskinn (som anses vara en delikatess, men pälsen kvar alltså), levande jättestora gnagare i små burar och en hel del annat som jag inte i första taget skulle ha lust att smaka. Vi stannade också i en by där vi träffade en del av dem som bor där och fick se hur de har det. Intressant och känslosamt.

På kvällen när vi kom fram till Vang Vieng gick vi till en fransk restaurang och åt en god köttbit tillagad på europeiskt vis och drack ett gott rött vin till den. Åh vad gott det var som omväxling!

lördag 3 januari 2015

TVÅ DAGAR PÅ MEKONGFLODEN

TVÅ DAGAR PÅ MEKONGFLODEN

I lördags morse åkte vi vidare från Chiang Rai till en liten stad som heter Chiang Khong. Den ligger vid Mekongfloden och där skulle vi sova en natt innan vi gick ombord på en flodbåt för en tvådagarstur på floden.

Chiang Khong visade sig vara en liten trevlig stad och eftersom vi kom dit redan vid lunchtid hann vi utforska den. Carina och jag började med att bada i stadens enda pool som hörde till vårt hotells systerhotell. Vattnet var ganska kallt eftersom det är runt tio grader på nätterna här nu och solen inte hade hunnit värma upp det så mycket. Svårt att säga hur kallt det var, men vi gissade på 17.

Det var i alla fall skönt och svalkande och sedan slappade vi i solen ett tag, innan vi drack kaffe på ett litet kafé. Tillsammans med Niklas tog vi sedan en tuctuc till bron som går över floden till Laos. Det var inget märkvärdigt med den bron, men det var en fin färd genom landsbygden och vid bron var det lite folk som sålde mat, tyger och annat. De väntade på att det skulle komma mycket folk på kvällen för att hålla risskördefest. Vi tackade nej till att äta eftersom vi inte var hungriga, men smakade på riswhiskyn som de bjöd på. Den var söt och god, även om den inte påminde så mycket om whisky.
 
 
 
 
 
 
 




Tillbaka i staden tog vi en promenad och kollade in templen, gick längs stranden och åt lite, innan vi avslutade med vin på balkongen. Hotellets balkonger vette mot öster och floden och nästa morgon var det ett fantastiskt ljus över bergen i Laos som speglade sig i Mekongflodens strömmande vatten.





Klockan åtta gick färden mot passkontrollerna på båda sidan bron. Det tog sin lilla tid att komma ut ur Thailand och in i Laos, och sedan åkte vi i tuctuc större modell till båten som låg en bra bit uppströms.

Nu har vi åkt i snart sex timmar på floden. Den kantas av gröna kullar och en del högre berg. Här och där ser vi fiskare och barn som badar. Ovanför dem bland träden ligger små hyddor på pålar.

Om en stund ska vi gå i land och övernatta på ett ställe som heter Pak Beng och i morgon fortsätter färden nerströms Mekongfloden.

Måndag
Pak Beng visade sig vara en liten speciell by. En enda väg gick upp för berget från floden. Längs vägen låg restauranger och små hotell. De tvådagars båtresorna stannar där över natten, och det har naturligtvis gjort sitt för befolkningens försörjning. Samtidigt har de behållit sin traditionella livsstil. Jag tog en promenad genom byn när vi kom fram, och jag har aldrig sett så mycket bråte i hela mitt liv, som i en del av butikerna där. I en enda röra låg allt möjligt till salu. Oavsett om skylten utanför sa att det var en mobilaffär eller något helt annat.






Byn har också behållit sin traditionella marknad där de säljer och köper allt de behöver till matlagning. Det är massor av grönsaker, men också mycket annat som känns mindre vant för oss, som grillade småfåglar, råttor och grodor eller färsk lever, grishuvuden och levande fåglar och fiskar.

Det var roligt att gå runt och titta. Vi gjorde det på morgonen innan vi åkte vidare. Marknaden börjar nämligen redan när solen går upp, så det hann vi trots att vi skulle samlas vid båten redan klockan sju.
 
 
 
 



Landskapet längs Mekongfloden i Laos är bergigt, grönt och vackert. Här och var längs stranden ligger de smala båtarna som befolkningen använder till fiske och för att åka själva i. När man ser dem vet man att det ligger bostäder en bit upp i skogen. Vi stannade också och besökte en by där det bor 40 familjer. Deras främsta levebröd är risodling. De har även den del djur som getter, höns och smågrisar som gick fritt omkring. De flesta husen är enkla hyddor av bambu, byggda på pålar, men en del hus var också byggda av trä. Barnen går i sex år i byns skola.
 
 
 




Vi stannade också vid en stor grotta som fungerar som förvaring för små buddhastatyer som inte längre används. Man slänger nämligen inte en buddha, utan ställer den i en sådan grotta om man inte ska ha kvar den. I denna grotta finns 4000 buddhor.
 
 


Det sista stoppet vi gjorde var i en by som kallas whiskybyn. Fast där besökte vi inte själva byn utan den marknad som de har ställt i ordning för turisterna som kommer med båtar längs floden. Vi fick se hur de destillerar brännvin av ris. Att de sedan kallar det whisky är en annan historia (som vi inte fick höra). Det var inte gott, kan jag säga. De tillverkar också vackra sjalar och andra vävda saker, samt en del broderier. Jag köpte en fantastiskt vacker broderad duk.

Vid fyra-tiden kom vi fram till Lubang Prabang. Vi tog en promenad genom staden som inte är särskilt stor, men inte heller jätteliten, och åt vid floden. Sedan tittade vi lite på marknaden innan vi gick hem till hotellet.

Bloggarkiv